Photography is the only deductive art, every other art that I can think of begins with the topic tabula rasa, or the blank sheet of A4 paper, or a theatre awaiting dancers and lights, photography begins with a world that’s perhaps over full and needs to sort out from that world what is meaningful.

Lewis Baltz, TateShots, 2012

 

Mot en svart bakgrund lyser en vit rektangulär rand, likt ljuset från en dörrspringa inifrån ett mörkt rum. Det är först när man går närmare bilden och låter blicken vandra över scenen som illusionen löser upp sig. De svarta färgfläckarna och ett skoavtryck på golvet framför väggen samt den knappt märkbara oregelbundenheten i den vita kanten ger den till synes objektiva bilden ett märkbart personligt intryck. Linda Hofvanders Night (2019) från hennes senaste utställning Surfaces (to fall into, stay with, and look out through), photography, objects på Cecilia Hillström Gallery (10 januari – 16 februari 2019) är ett ypperligt exempel på hur storslagna och komplexa upplevelser kan rymmas i en till synes avskalad komposition.

 

Det är i den renodlade bildytan och i utforskandet av perception som Linda Hofvanders verk finner sin kraft och poesi. Hon kallar detta för bildens ”avtryck” och beskriver sin metod som en undersökning av rumsligheter och material i sin studio. Som utställningens titel antyder, skapar Hofvander genom sitt fotografi, ett fönster till spatiala rymder som tänjer på gränserna mellan verklighet och fiktion. Det återkommande temat präglas av en geometrisk abstraktion, som tar sin utgångspunkt i kvadraten. Det är en mångfacetterad bild som Hofvander skapar. Exakt men aldrig stel, tänjs rutan ut i ett oregelbundet mönster som aldrig är vare sig helt linjär eller i fokus. Hofvander pekar härmed inte enbart på den avskalade realismens relation till abstraktion, utan framhäver även den polymorfa och fenomenologiska karaktären i modernismens mest renodlade form, rutan.

 

Hofvander arbetar med analog storformatskamera och kontrollerar ljuset noggrant genom att använda blixt. Ljus var avgörande för fotografins tillkomst och är både källan till dess inneboende egenskap att skapa illusion och realism. Henry Fox Talbot, en av fotografins pionjärer, menade att naturen genom fotografin skulle kunna gestalta sig själv.[1] Fotografin har på så vis redan från början blivit förknippat med en realism, som särskilde detta medium från de sköna konsterna. Även om fotografiet otvivelaktigt har en förmåga att fånga perspektiv och detaljer på en nivå, som det mänskliga ögat knappt förmår uppfatta, användes tekniken redan från början för att skapa en bildvärld, som stod i skarp kontrast till en objektiv verklighet.

 

Abstraktionens relation till fotografin utforskades nyligen i en utställning på Tate Modern i London, 2018 (Shape of Light: 100 Years of Photography and Abstract Art). Den beskrev en utveckling, där abstraktionen å ena sidan betraktades som ett resultat av mörkrumsteknik och å andra sidan som en förvrängning av den verkliga världen genom kamerans vinkel och inzoomning.[2] Linda Hofvanders verk befinner sig någonstans mellan dessa tolkningar. Hennes fotografi är ett resultat av ett illusionsskapande, som sker i studion. Det är här hon experimenterar med hur material och mönster framstår i olika ljus och fokus. Det är kontrasten och främmandegörandet av enkla, alldagliga föremål och miljöer, som är nyckeln till Hofvanders abstrakta verk. Här finns både en anspelning till den Nya Saklighetens utforskande av form och skönhet i det alldagliga samt Ellsworth Kellys fotografier av geometriska former i stadsrummet.

 

Hofvander har däremot dragit denna konstnärliga metod snäppet längre genom att skapa rumsliga fiktioner genom ljus. Point of View (2019) gestaltar en oregelbunden ljusyta i form av en parallellogram, som är projicerad mot en vägg. Det är enbart golvet i den nedre kanten, som ger in känsla av riktning i bilden. Den decentraliserade ytan tycks röra sig i relation till betraktarens position och kan från en vinkel synas som en jämn kvadrat. Hofvander öppnar på så vis upp den två-dimensionella bildytan och förvandlar den till en tre-dimensionell sinnlig upplevelse, som speglar en revolutionärt modern vision.

 

Man kan dra paralleller mellan Hofvanders praktik och den geometriska abstraktionens ambition att genom en radikalt förändrad komposition, användning av material och utforskande av rumsligheter skapa bilder, som utmanade tidigare uppfattningar om verkligheten och som de abstrakta konstnärerna menade kunde reformera samhället till det bättre. I motsats till ofta godtagna uppfattningar, var den geometriska abstraktionen, med förkämpar som Kasimir Malevich och El Lissitzky, inget hermetiskt system som eftersträvade en ren form eller färg. Deras vision kom att expandera till ett arkitektoniskt system som handlade lika mycket om konstens förhållande till arkitektur, som ordnandet av kunskap.[3]

 

Kanske helt oavsiktligt, speglar sig deras interdisciplinära praktik i Hofvanders senaste utställning, där trapetsformade objekt (med inspiration från fönstersparaplyer) är utplacerade i utställningen på ett sådant sätt att de öppnar upp vinklar till de olika väggbaserade fotografierna och bildar ett slags Gesamtkunstwerk. El Lissitzky lär under höjden av sin karriär år 1926, ha förklarat att: ”Mitt mest betydelsefulla arbete som konstnär har börjat: skapelsen av utställningar.”[4]

 

Hofvander gäckar betraktaren med sina dubbeltydiga perspektiv. Även om hon utgår från en illusion av renodlad realism, så träder en abstrakt bildvärld fram genom en minimal komposition, snäv zoom och noggrant reglerad ljussättning. Hennes verk är i motsats till många andra fotkonstnärers, inget dokument utan en konstruktion. Trots att processen bakom ofta avslöjas, lyckas Hofvander ändå locka betraktaren att ta del av denna värld. Rutmönstret återkommer genom hela serien och visar på en variationsrikedom, som ifrågasätter den dekorativa karaktär och strikta objektivitet som geometrisk abstraktion kommit att associeras med. Det är kanske, som konstnären Lewis Baltz redogör i det inledande citatet, genom att helt avkontextualisera vardagen som Hofvander så framgångsrikt leder åskådaren till en inre insikt om den synliga och sinnliga världen.

Fredrika Olausson, 2019

Text from VERK

Fredrika Olausson är konsthistoriker, utbildad vid Sorbonne, Paris samt Stockholms Universitet. Hon tog sin master vid University College London med inriktning på fotografi och samtidskonst. Idag arbetar hon som researcher på White Cube Gallery i London.

 

 

 

[1] Henry Fox Talbot, The Pencil of Nature, 1844 genom http://www.gutenberg.org/files/33447/33447-pdf.pdf (3 mars 2019)

[2] Shoair Mavlian, ‘1960-1980: Control, Order and Disorder’ in Shape of Light: 100 Years of Photography and Abstract Art, red. Simon Baker, Emmanuelle de l’Ecotais och Shoair Mavlian, Tate Publishing, London, 2018, s. 139-140.

[3] Utvecklas i katalogen Adventures of the Black Square: Abstract Art and Society 1915-2015, red. Iwona Blazwick, Whitechapel Gallery, London, 2015.

[4] Sophie Lissitzky-Kuppers, El Lissitzky: Life, Letters, Texts, Thames and Hudson, London, 1980.